Det var en sån river som bubblar och fräser, en som tagen direkt från sagorna eller rent utav helvetet. Jag pratar då inte om en vattenfylld sådan som kräver seglarjacka på och stormskyddet färdigsnickrat, utan jag pratar om den förrädiska river som vi så ofta råkar på inom poker. Det sista lilla kortet som betyder ack så mycket. Det som så ofta skiljer en vinst från en tidig hemgång. Varje gång det ska vändas upp ökar pulsen, oavsett om vi är med i spelet eller inte, handsvetten ansamlas och det brusar i öronen.

Visst är det väl ett kort som vänds upp på bordet egentligen som alla andra, och betyder ofta lika mycket, men det är ändå där insatsen är som högst och där avgörandet fälls.

Alla ni som spelat poker mer än några gånger har nog varit med om ett avgörande just där. Det är där du prickar ditt färgdrag eller fullbordar kåken, där du går upp i ledning eller går hem utan kläder. Kortet som kallas river är djävulens påfund, lidelsefullt men alldeles, alldeles underbart.